Vår 2017-workshop, Rural Resistance, försöker tänka sig förhållandet mellan de två termerna motstånd och landsbygd. Samtidigt som uppmaningen till motstånd skallar som svar på auktoritära, nationalistiska rörelser runt om i världen, vänder vi oss till att studera och kanske utveckla motståndsstrategier som är inneboende i vår konstnärliga praxis. Samtidigt överväger vi vilka motståndsstrategier som finns inom landsbygdssammanhang, och drivkraften mot en existens på landsbygden.
Denna post-MFA-workshop var öppen för utövare från både bildkonst och konsthantverk från en utvald grupp nordiska och baltiska konsthögskolor, med syfte att skapa en mötesplats mellan dessa två områden. Workshopen innefattade en kombination av individuella- och samarbetsövningar, presentationer, genomgångar och kollektivt boende.
WORKSHOPPEN
Vi ägnade några dagar åt att bekanta oss med temat och platsen genom gemensamma och individuella övningar. Den första dagen inleddes med uppmaningen: ”Skapa en struktur för andra att göra motstånd mot.”
Som konstnärer ser vi ofta oss själva som de som gör motstånd, samtidigt som många av de förhållningssätt och strukturella mekanismer som präglar det professionella samtidskonstfältet är tydligt normativa. Denna motsättning sammanfaller med den situation som gruppens deltagare befann sig i: i övergången från rollen som student till att själva börja lära upp en ny generation konstnärer. Vi valde att inleda vår undersökning genom att uppmärksamma denna position och tänka kring motståndshandlingen ur perspektivet hos den som skapar strukturen, snarare än hos den som bryter mot eller utmanar den.
Fler övningar följde, och vår tid tillsammans avslutades med att vi skapade en uppsättning verktyg. Var och en av oss utformade ett verktyg för att föra vidare den undersökning av glesbygdsmotstånd som vi hade påbörjat. Vid en bestämd tidpunkt, på en bestämd plats, möttes vi i skogen och lämnade våra verktyg där.
ORD FRÅN DELTAGARNA
Sofia: ”Det kommer vara små instruktioner för hur man tar sig någonstans om man inte vet vart man är på väg. Eller om man inte vill veta vart man är på väg. Eller om man inte kan bestämma vilken väg man ska ta. Man kan titta på dem och de talar om vilken väg man ska ta, men inte vart man är på väg. De kan läsas var som helst. Om man hade såna här instruktioner skulle man inte behöva bestämma sig, och man skulle inte heller behöva tvivla på om man hade valt rätt väg.”
”I min process tycker jag att det kan vara svårt att prata om idéer precis i början. Jag vill hålla dem lite hemliga innan jag vet vad de är, eller innan något har hunnit utvecklas. Det var en bra påminnelse om att fundera över vad man faktiskt också kan få tillbaka genom att dela med sig av något. Vi arbetar kanske väldigt mycket med mellanrum. Det är som – ja, tänk bara på kärlek. Hur fantastiskt det är, men också hur sårbar man blir ju mer man älskar någon. Det finns också en känsla av att man skulle kunna förlora det.”
Tilda: “Det finns en som försökt konstruera en slags ’smärtskala’. Men den är inte samma för varje person, eftersom smärta är subjektiv. Den baseras istället på vad du skulle vara villig att ge upp för att slippa ifrån den smärta du känner. Om man är beredd att offra ett öga är det en mycket starkare smärta än att vara villig att vara blind i en vecka. Man måste veta vad den personer värdesätter. Men jag tycker det är ett viktigt försök att mäta något som är så svårt att mäta.”
Marileen: ”Jag hittade vinden. Jag hade verkligen svårt att arbeta, för jag gick hela tiden och tänkte: var ska jag arbeta? Så hittade jag den här platsen, och det blev på något sätt personligt eftersom jag själv bodde på en vind i två år. Jag tycker om vindar och tycker inte om källare. Jag är en vindsperson. Jag vill vara högt upp, jag vill ha ljus i luften, det är ganska torrt, det finns en bra känsla där – som ett skydd, som en plats att fly till.”
”Jag insåg att jag kan göra något av den här korta tiden. Jag tror att jag har hittat något igen. För ibland tänker jag att jag kanske bara ska sluta med konst och göra något annat, men nu insåg jag att det inte är ett alternativ.”
(Marileen presenterar sitt verktyg och visar oss en bit vikt tejp, där droppar av vatten, damm och ett grässtrå har pressats fast.) ”Här gjorde jag ett självporträtt. Och igår gick jag ut och spelade in natten.”
Ludmilla: ”Jag tror att jag tyckte om känslan av att jorden inte ville bli limmad, att den gjorde motstånd. Men jag ville forma den ändå. Jag kom en bit på väg och det kändes bra, och jorden kom också från den specifika platsen som jag hade valt ut. Den första delen kom härifrån, precis runt det här huset, och den andra delen kom från marken runt huset strax utanför Stockholm som jag nyligen bodde i.”
Asi: ”Jag hade bestämt mig för att lämna något efter mig, någonstans här, på något sätt. Det är intressant att det finns något för någon att hitta någon gång, eller en anledning att komma tillbaka hit. Jag vill att det ska få ett eget liv.”
(Vi sitter i skogen. Asi presenterar sitt verktyg för glesbygdsmoststånd, Whale, för gruppen.) ”Nu går vi hit, och nu sitter vi här. Läs det bara med ögonen. Det är skrivet på sandpapper eftersom sand varar för evigt och papper bara en kort tid, så det kommer att finnas kvar någonstans mellan för evigt och en kort stund. Nu finns det en val i skogen.”
Augustin: ”När man är i stan vill man alltid ’fly ut på landet’, på det där väldigt romantiska sättet. Och så kommer man hit och allt är inte perfekt, och det finns saker som stör en eller som inte riktigt passar in. Det är just den sortens friktion som intresserar mig väldigt mycket.”
(Han städar toaletten i huset som gruppen delar.) ”Jag känner mig alltmer fäst vid platsen. Vid väggarna, luften, ljuset, de nylagade måltiderna. Och nu känns det smärtsamt att ta farväl. Så för att kunna göra det behöver jag någon form av ritual, och att städa är perfekt.”
Arild: ”När jag började komma till rätta här – och det tog verkligen två, tre, kanske fyra dagar – började allting få allt större betydelse för mig. Saker som jag inte nödvändigtvis såg värdet i när jag kom hit började liksom blomma upp för mig. Både socialt, men också i arbetet. När jag höll på att skära och slipa kändes det ganska meningslöst, men jag bestämde mig för att fortsätta, att tvinga mig själv att göra det. Och nu, så här mot slutet, har det blivit en väldigt berikande erfarenhet för mig. Människorna och platsen. Och det är faktiskt ingen överdrift – det är verkligen så.”
Janis: ”Motstånd. Jag vet inte vad jag ska göra än. På något sätt vill jag också göra motstånd mot själva temat. En idé var att helt enkelt göra motstånd: att inte göra någonting. Bara åka till Stockholm och vänta på flyget till Riga. Jag hade en tanke om att lifta tillbaka till Stockholm under de här tre dagarna. Men kanske vill jag ändå göra någonting.”
”Jag har tappat bort dagarna. Jag tror att det är tisdag. Tiden rör sig inte alls. Det är som ett mellanrum som vi befinner oss i nu. Det känns antagligen längre, men sedan går det väldigt fort. Jag tror att alla projekt jag gör är sådana mellanrum som jag hoppar in i. Den här ’rörelsen’ är verklig tid, verklighet. Det tar en dag att ta sig från Lettland hit, och det är verklig tid. Sedan hoppar man in i någon sorts projekt, och det blir ett mellanrum. Ibland finns det fler sådana mellanrum i livet, eller bara ett enda stort mellanrum. Ibland är allting i ständig rörelse.”
Deltagarna hade nyligen avslutat sina masterutbildningar vid Kungl. Konsthögskolan och Konstfack i Sverige, Det Kongelige Danske Kunstakademi i Danmark, Kunsthøgskolen i Bergen i Norge, Islands konsthögskola, Konstuniversitetets Bildkonstakademi [KUVA] i Finland, Vilnius konstakademi i Litauen, Lettlands konstakademi samt Estlands konstakademi. Deltagarna valdes ut dels genom nomineringar från professorskollegor i vårt nätverk, dels genom en öppen utlysning.
DEL AV
Nordic Baltic Studio for Continued Engagement