A Clockface Lost in Search of Figures
Ella Ziegler är en tysk konceptuell konstnär, curator, pedagog och vetenskapskommunikatör som arbetar i skärningspunkten mellan konst och vetenskap samt konst och teknik. Hennes praktik innefattar konstnärlig forskning om känslor, socialt engagerad konst och konst i det offentliga rummet. Ella har lång erfarenhet av kontextbaserade interventioner i offentliga rum, föreläsnings-performances och miljökonst.
A Clockface Lost in Search of Figures är ett deltagarbaserat konstprojekt på demensavdelningen vid äldreboendet Berggården i Rejmyre.
Den första inspirationen till projektet kom från Anette Lindvall, chef för Berggården, när hon ritade en cirkel på ett papper och placerade ut siffrorna på en urtavla. Hon berättade sedan vad hon ofta ser när personer med demens ombeds att rita en klocka: ibland håller sig siffrorna inte längre kvar på sina platser, utan de börjar röra sig utåt och driva iväg utanför cirkeln, som om tiden hade släppt sitt grepp om dem.
Denna bild, på samma gång vardaglig och oroande, är utgångspunkten för Ellas projekt. En klocka mäter vanligtvis tiden på ett regelbundet och stabilt sätt. Här blir den i stället en plats där ordningen löses upp och saker förflyttas, faller isär och fogas samman på nya sätt.
En annan utgångspunkt är en litografi, The Fairies av Salvador Dalí, som hänger i en korridor på äldreboendet. Den leder oss till frågan Vad kan surrealismen berätta för oss om hur människor med demens upplever världen?
Ordet ”demens” kommer från latin och betyder ungefär ”vara från sina sinnen”. I det här projektet betraktar vi inte demens som tomhet eller enbart som förlust. I stället ser vi det som en förändring i hur perception, minne och mening organiseras.
Läkaren och författaren Jason Karlawish beskriver hur våra sinnen ständigt filtrerar det vi uppfattar. Vid demens förändras denna filtrering. Världen kan upplevas som fragmenterad, förvrängd eller intensivt fokuserad. Surrealismen växte fram ur chocken efter första världskriget och ifrågasatte också logiska sätt att se och förstå världen. Den omfamnar drömmar, tvetydighet och det oväntade, vilket gör den till en användbar ingång i projektet.
På äldreboendet: Med hjälp av omsorgspersonalen samlar vi varsamt och respektfullt in berättelser, fragment av tal och personliga skildringar från de boende. Konstnären tillbringar tid på avdelningen och för fältanteckningar om små rörelser, stämningar och ögonblick i vardagen.
På skolan: Elever från Rejmyre skola tecknar och målar på björkbark med inspiration från de boendes ord, gester och rörelser. Verken är inte bokstavliga illustrationer, utan öppna och fantasifulla närmanden till inre världar.
På Rejmyre Art Lab: Resultaten av den konstnärliga forskningen visas i Tillflyktspaviljongen på Rejmyre Art Lab, tillsammans med ett publikt program i form av ett tvärdisciplinärt samtal om surrealism och demens, med röster från konst, omsorg och samhällsvetenskap.
För anhöriga kan det vara svårt att förstå hur en närstående med demens upplever världen. Projektet erbjuder ett sätt att komma närmare. Genom mötet med de verk som skapas tillsammans bjuds besökaren in att lämna invanda sätt att se, och närma sig en öppnare och mer flexibel syn på verkligheten. Demens blir här en källa till kreativitet och föreställningsförmåga.
I stället för att enbart tala om förlust föreslår projektet ett annat förhållningssätt: att ”möta människor där de befinner sig” och ge utrymme för flera verkligheter. Här är surrealismen mer än en konsthistorisk referens. Den blir en metod som låter gränsen mellan verklighet och illusion mjukna och öppnar för nya sätt att förstå varandra.
DEL AV
Tropism forskningsnod
Tropism konstnärsresidens